föru
nafnorð, karlkyn
föru-munkur
munkur sem samkvæmt reglu sinni á að lifa á ölmusu en má ekkert eiga sjálfur
Samheiti
- betlimunkur,
- betlaramunkur
Beyging
eignarfall eintölu ‑munks nefnifall fleirtölu ‑munkar beygist eins og munkur
eintalafleirtala
án greinismeð greinián greinismeð greini
nf.förumunkur förumunkurinn nf.förumunkar förumunkarnir
þf.förumunk förumunkinn þf.förumunka förumunkana
þgf.förumunki förumunknum / förumunkinum þgf.förumunkum förumunkunum
ef.förumunks förumunksins ef.förumunka förumunkanna